Veckans citat
I can't think about that right now. If I do, I'll go crazy. I'll think about that tomorrow.
Scarlett O'Hara (från filmen "Borta med vinden")
är en uttrycksfull version av att "var dag bär sina egna bekymmer". Jag tänker också på författaren till "Eat, pray, love" (Elizabeth Gilberth) som berättar att hennes tvivel på sin livssituation höll henne vaken hela nätterna tills hon insåg att hon inte behövde veta vad hon skulle göra just kl 4.00 på morgonen.
Vi kan helt enkelt inte rationellt fatta beslut om vi inte ibland får sova på saken. Och då lönar det sig inte att älta, känna, tänka och försöka prestera fram en lösning hela natten, bara för att man tycker att man borde. För att man inte vill fly problemen. Eller för att man är rädd att hamna i glömskans irrgångar.
Men vad är då skillnaden med att vänta att tänka på problem, fly från dom eller skjuta upp saker? Jag tror att gränsen är hårfin. Det är nog lätt att flytta fram beslutsdatum ytterligare en dag varje kväll tills dagar blir till år och man vant sig av med att fundera kring det som är viktigt. Men här är också en viktig fråga var gränsen bör gå mellan anpassning och förändring. Mellan acceptans och opposition. Och vilka krig man ska välja att gå in i.
Ibland är det helt enkelt bäst att precis som Scarlett vänta med att bekymra sig tills nästa dag.
Andra bloggares åsikter om Citat, kloka ord, bevingade ord, ordspråk, motto, filosofi, livsfilosofi, Scarlett, Borta med vinden, Gone with the wind, acceptans, förändring, positivt tänkande, mental träning, personlig utveckling, motivation, reflektion, anpassning, Elizabeth Gilberth, Eat pray love
söndag 25 maj 2008
Tankar kring veckans citat
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
håller med, gränsen är hårfin mellan att "leva i nuet" och vara rädd att "ta tag i" sitt liv.
Jag får en känsla av att allt fler blir öppna för frågan vad det EGENTLIGEN är våra drömmar och mål skall ge oss som inte redan finns här. Vilket då kan leda till slutsatsen att man faktiskt inte behöver ta tag i sitt liv. Vilket kan vara förödande om man därmed hittar en väg att smita ifrån det arbeta som krävs för att förverkliga sina drömmar. Men det känns också positivt. Det har blivit populärt att föra tacksamhetsdagbok. Vilket såklart är kanon om det ger energi och harmoni. Men om man lyssnar på en coach som t.ex. Anthony Robbins så kan det bli en katastrof. Nästan alla hans råd om hur man skall förverkliga sin potential handlar ju om hur man skall höja sin standard. Ändra sin självbild och bestämma sig för att man inte längre tänker nöja sig med det man har. Först då börjar förändringarna. Han har ju tekniker om hur man "creates leverage". Dvs hur man kan trigga sig själv att må allt sämre över sin nuvarande situation. Och när man nått en kritisk punkt, då börjar det koka och då startar förändringen. MOTSÄGELSEFULLT. Både makes sense. Men hur hänger dom ihop? Vad är dina tankar om det här? Jag skall utveckla ämnet lite mer på min blogg. Du är välkommen dit också.
Hej Björn!
Tack för din intressanta kommentar!
Jag håller med dig om att det är motsägelsefullt att man ska vara försiktig med att "nöja sig" samtidigt som man ska försöka vara tacksam och må bra för det man har i sitt liv! Speciellt som du nämner att Robbins vill att man aktivt odlar sitt missnöje för att katalysera förändringar! Ett mer balanserat motto skulle kanske kunna vara "Sinnesrobönen" man brukar avsluta 12-stegsmöten med:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
För visst är bara positiv omskrivning och förnöjsamhet lika farligt som att alltid misstro allt och ständigt vilja ändra på saker? Men frågan är just vari skillnaden ligger! Jag tror att olika personer och inriktningar har olika svar på detta. Jag minns när jag läste kultursociologi och läraren med olika teoretiker som stöd proklamerade att nöjdhet var farligt (!)eftersom det stod i vägen för kreativitet, utveckling och i förlängningen - lycka!
Detta är verkligen ett viktigt ämne som jag kommer att återkomma till. Själv tror jag nog att jag har tendenser till att romantisera förändring på gott och ont...vad tycker du själv?
Kram, Rebecka
Skicka en kommentar