Jag funderar kring om mina ansträngningar att inspirera och inspireras lägger krokben för det jag egentligen vill åstadkomma med bloggandet - att skapa ett liv lite mer som man vill ha det! Fick mig en tankeställare när jag läste om bloggberoende eftersom jag kommit på mig själv med att fundera kring bloggämnen, läsa bloggar, skriva inlägg och ändra om på sidan flera gånger om dagen och suttit klistrad vid datorn nästan dygnet runt. Jag har upptäckt en helt ny värld och timmarna flyger iväg! Det blir som en slags pseudoproduktivitet. Inte för att jag vill förringa bloggandet. Vad jag menar är att jag lurar mig själv och tror att jag får massor gjort under dagen, fast min verklighet utanför bloggandet så smått börjar förfalla! Det känns ju som att man är både social, lär sig nya saker, skapar och producerar. Och även om detta stämmer så är det bara en begränsad del av den värld jag vill uppleva dessa saker i. Jag har sett solen genom fönstret, hört kvällsfåglarna försöka nå fram till min dator och ser våren krypa sig på utan att jag riktigt är där. Jag hoppas nu att den första förälskelsen snart ska lägga sig och att bloggandet ska utvecklas till mer mogen kärlek där det även finns plats för annat.
Jag kan tillägga att det tydligen också finns risk för att man bloggar ihjäl sig! Se Bloggstressen som kan döda och Överdrivet bloggande kan leda till stress. Hjälp!
Andra bloggares åsikter om Blogga, bloggberoende, vår, förälskelse, internet
5 kommentarer:
Hej!
Inspirerande och trevlig blogg du har! Så här har jag gjort för att hantera bloggberoende - först en massa timmar per dag med den egna och andras och kommentarer o.s.v. i någon/några månader - sedan, vad f..n håller jag på med, det här är inget liv, i alla fall inte mitt drömliv, och sedan en drastisk och korkad åtgärd: lägger ner hela bloggen, raderar ut den, nu skall jag börja leva, har inte tid med datorn... Jaha, och det funkar ju bra ett tag, men sedan börjar jag om igen, men den här gången skall det inte få ta så mycket tid, skall hålla det på shysst nivå, jovisst, det funkar ett litet tag, men sedan blir jag absorberad, och får nog, raderar hela bloggen och så börjar det om.
Gullig historia va? Men nu skall jag inte lägga ner den nån mer gång... tror jag... När jag känner att jag får nog, ja då ligger jag lågt bara. konstigare behöver det ju inte vara. Men har man en "antingen eller" tendens, ja då blir det lätt så. Svart/vitt, internet bra/dåligt... usch vad jobbigt att verkligheten skall behöva vara nyanserad :-)
Hej Björn!
Tack! Då har mitt beroende i alla fall gett utdelning :)
Det måste varit traumatiskt att bara över ge sina bebisar sådär! Men jag förstår vad du menar. Det är svårt det där med att få balans i livet. Speciellt som jag också gärna likställer balans med grått, död och kokt potatis (pga min gastronomiskt ensidiga barndom). Det är roligare med allt eller inget även om det är jobbigare. Men jag arbetar på att hitta en mellanväg, det är bara det att jag inte vet hur den ser ut! Hur gör man?
Wow. Skönt att läsa dina tankar om detta!! Känns RUSKIGT bekant, allting! SKönt också att läsa Björns kommentar här ovan. Tack till er båda! KRAM och trevlig helg.
:-D
/Rana
Jag har inte svårt för att utplåna mina blogginlägg. Det har nog med ämnesvalet att göra. Gör man som jag, tar sig an de stora tunga frågorna som meningen med livet, tiden, evigheten osv, ja då är det inte utan att man redan nästa dag rodnar av skam när man läser vad man skrivit. Då känns det rätt skönt att radera hela skiten. Jag tillhör trots allt, insåg jag idag, den ironiska generationen, Henrik Shyffert, Robert Gustavsson m.fl. Det är ironi som gäller för oss. Vi fixar inte för mycket allvar. Om någon lyfter en tung fråga om livets mening, ja då måste han/hon prutta i nästa sekund eller visa sig svårt sinnesrubbad på något vis.
Men jag har alltid känt mig kvävd i denna ironiska anda / postmoderna cynism.
Men nu vädrar jag morgonluft. Jag tror vi är klara med dekonstruktionen av alla värden. Nu står vi där snopna och säger, jaha, så vad gör vi nu när dekonstruerat själva dekonstruerandet, ironiserat sönder själva ironiserandet. Jobbigt...
Angående balans mellan grå balans och jobbigt men härligt passion så tror jag svaret är enkelt. Därmed inte sagt att jag kan leva det.
Vi kan släppa föreställningen om att få ordning på våra liv och låta livet få ordning på oss... precis som det alltid gjort. Med andra ord, stora doser tillit och öppenhet.... Hmmm. tänker man, och vart tog kontrollen vägen? Vem vet, kanske någon skrattar åt vår fantasi om att någonsin ha minsta lilla uns av kontroll över någonting. En skrämmande tanke för oss som jobbar med coaching. Eller kanske tvärtom. Kanske är detta nyckeln. Att släppa kontrollen. Att låta livet leva oss istället för att grubbla på hur vi skall leva livet. Kanske är det coachens uppgift, att ingjuta det modet, att visa på supercoachernas supercoach - LIFE ITSELF.
Som Tony Robbins brukar säga - LIVE WITH PASSION - skit i all grå balans. Have fun.
Björn
Hej Björn!
Jag har precis som du varit väldigt kluven inför att ständigt raljera, ironisera och driva med sig själv och andra. Jag har tyckt att det handlar om självdistans och insikt när det ofta handlar mer om rädsla och en vilja att uppfattas som man har koll och är intellektuell, vass och inte minst - kvick och rolig. Att vara allvarig är ju mesigt, eller?
Det blev lättare att lämna detta pseudointellekt när jag flyttade från storstaden till en mindre ort där liksom allt är mer verkligt. Man syns och behöver inte kämpa för att folk ska lyssna. Och det där med att ständigt vara ironisk ser andra lätt igenom! De tycker inte att det är kul när man driver om allvarliga ämnen som rör en själv. Snarare är man patetisk.
Men jag kan fortfarande lockas av det där associationsrika, utlämnande och kvicka sättet att kommunicera och vara social! Det var inte minst ett sätt att lätta sitt hjärta utan att någon kände sig trängd och nödgad att ta emot eländet.
Jag är nog mer kluven åt andra hållet vad gäller balans. Tror att jag behöver få in lite mer grå vardag, produktivitet och rutiner i mitt mer lättflyktiga liv. Men kanske är mitt rebelliska vardagsliv en revolt mot småstadens kvävande krav på duktighet?
Jag trodde också att passionen var till för de unga, och att vuxenheten krävde sina offer i en mer jämn grad av upphetsning och förfäran. Men jag vet inte vad som är rätt på den punkten. För kan man planera spontanitet?
Kram, Rebecka
Skicka en kommentar