Risk och utveckling

Jag läste en intressant och inspirerande artikel i DN idag om var den optimala balansen finns mellan utveckling - risktagande och trygghet- stillastående. Det är en psykoanalytiker och en psykolog som funderar utifrån både psykologin och sina egna liv. Var står du själv?

"Man har mycket att vinna på att göra något annat än det trygga och invanda", säger psykologen Claudia Fahlke som tillsammans med psykoanalytikern Per Magnus Johansson har skrivit en bok om personlighetspsykologi.

"Det krävs mod för att inte fastna i livet"

Skrivet av Gert Svensson

Har livet blivit tråkigt? Var det bättre förr? Tänker du ofta att man vet vad man har men inte vad man får? Se upp - du är på väg att stelna!

När Per Magnus Johansson var sjutton år lyssnade han ofta på The Velvet Underground. "Fear is a man's best friend", sjöng John Cale, och orden gick rakt in: "Rädslan är människans bästa vän." Numera är Per Magnus Johansson psykoanalytiker och docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

- Jag tror på utsatthet, säger han. Om man vill vinna ett rikt liv måste man våga kasta sig ut och lära sig något nytt. Den som alltid trampar på trygg mark och aldrig utsätter sig för nya situationer berövar sig själv möjligheten att utvecklas. För honom eller henne väntar tristess och ökande ensamhet - och sedan döden, det slutgiltiga förstelnandet. Det krävs alltså mod för att inte fastna i livet, enligt Per Magnus Johansson. Men man behöver tur också.

- Alla har inte fått chansen att leva ett rikt liv. Den som har bittra erfarenheter kan bli alltför ängslig och försiktig för att våga utsätta sig för det okända. Själv gav han sig en gång i väg till Paris för att utbilda sig till psykoanalytiker, och han kände sig ofta ensam och osäker. Man han hittade vägen till ett spännande yrke, och dessutom fann han sitt livs kärlek. Vid fyrtio års ålder bytte han delvis spår, började läsa idé- och lärdomshistoria - och tvingades möta sin okunskap på ett helt nytt område. Nu arbetar han med en bok där han granskar psykiatrin i ett historiskt perspektiv.

- Men det hindrar inte att jag regelbundet är alldeles för bekväm och känner ett starkt motstånd mot att ifrågasätta mina uppkörda tankemönster, säger han.

Som tjugoåring ville Claudia Fahlke hålla alla dörrar öppna. Hon var intresserad av det mesta och ägnade sin energi åt än det ena, än det andra. Numera är hon professor i psykologi vid Göteborgs universitet, och hennes intresseområden har krympt.

- Jag blir inte längre engagerad av allt, säger hon. Jag har min yrkesbana, min familj och mina speciella intressen. Jag väljer bort bruset och gör det jag verkligen vill göra - och visst kan man tycka att jag har stelnat i detta. Men jag ser stora fördelar också. Jag koncentrerar min kraft och kommer djupare. Om man vill motverka sin mentala förstelning ska man umgås med olika människor och träna sig i att vara öppen inför andras sätt att tänka, förklarar hon.

- Men å andra sidan ... Vårt västerländska samhälle kräver av oss att vi ska vara så öppna och aktiva och förändringsbenägna. Det är ganska skönt att välja bort sådant man inte är intresserad av. Och jag tycker att man ska ha respekt för äldre människor som inte vill ha så många nya intryck.

Det är förstås en åsikt man uttrycker när man säger att en viss person har stelnat. Han eller hon kan dessutom ha fastnat i vissa avseenden, men vara öppen och nyfiken i andra. Ändå är det uppenbart att vissa människor stelnar tidigt i livet, medan andra fortsätter att utforska världen och utveckla sin personlighet.

Hur kommer det sig?
Ja, för det första blir hjärnbarken trögare med stigande ålder så att minnet och inlärningsförmågan försämras, och detta sker olika snabbt hos olika individer. För det andra är vi människor olika lagda. Enligt ärftlighetsforskningen är våra karaktärsegenskaper ungefär till hälften genetiskt orsakade - resten beror på omgivningen och erfarenheterna. Det handlar om ett komplicerat samspel mellan arv och miljö, enligt Claudia Fahlke:

- Forskningen visar att miljöfaktorer kan dämpa de genetiska faktorerna - eller förstärka dem. Man kan bli introvert och stukad på grund av en svår uppväxt även om man är biologiskt lagd för att vara utåtriktad och nyfiken.

- Och den som är genetiskt sårbar kan under goda villkor utveckla en rik och öppen karaktär, inflikar Per Magnus Johansson.

Inom den gren av psykologin som handlar om människors personlighet finns den så kallade egenskapsteorin, och på detta forskningsområde dominerar sedan många år den så kallade femfaktormodellen (The Big Five). Den har vuxit fram under flera decennier tack vare många forskares arbete, och på senare år har den förfinats av Paul Costa och Robert McCrae, psykologer från USA. De anser att personligheten vilar på följande fem "grundläggande tendenser": Öppenhet, Utåtriktning, Vänlighet, Målmedvetenhet och Känslomässig instabilitet. Varje människa har var och en av dessa fem egenskaper i hög eller låg grad. Man kan se dem som fem frekvensområden; varje individ har sin egen inställning på fem olika skjutreglage på ljudmixern - en unik kombination som leder till ett alldeles eget ljud, en egen karaktär.

Tre av de fem faktorerna har bäring på detta att stelna eller inte stelna. Öppenhet och Utåtriktning är de två första. Om man är "nyfiken, allmänintresserad och okonventionell" och upplevs vara "kreativ och fantasifull" är man en öppen människa, enligt Paul Costa och Robert McCrae. Är man dessutom utåtriktad, det vill säga "sällskaplig, pratsam, optimistisk och benägen att vara impulsiv och ta risker" - då får man mer eller mindre automatiskt kontakt med nya tankar och idéer. Känslomässig stabilitet är kanske ändå den allra viktigaste egenskapen för den som inte vill stelna i livet. Om man ofta är "ängslig, osäker och känslosam" och "reagerar med oro och rädsla inför nya och främmande situationer" - då är man känslomässigt instabil, enligt femfaktormodellen. Och då är risken stor att man saknar det mod som krävs för att våga skaffa sig nya erfarenheter.

- Rädslan - som i en mening är människans bästa vän - kan också strypa handlingsutrymmet så att alternativen för tänkande, kännande och agerande blir färre. Skräcken kan göra det som var flexibelt och fritt i karaktären till något trångt och styvt, förklarar Per Magnus Johansson.

Vid sidan av rädslan är bekvämligheten det rika livets värsta fiende, säger Claudia Fahlke:

- Det är tryggt och skönt att tänka så som man alltid har tänkt. Och det är sant att den erfarenhet man får med stigande ålder kan leda till visdom. Men den kan också innebära att man slutar ta emot ny information. Man måste lära känna sig själv. Är jag vis eller bara ovillig att förändra mig?

Men hur går det då till när en människas personlighet formas?
Ja, Sigmund Freud, psykoanalysens fader, ansåg att grunden läggs redan under de allra första levnadsåren, och att karaktären därefter danas genom en dragkamp mellan jaget, detet, överjaget och yttervärlden. Jaget står för förnuft och rimlighet och har det övergripande ansvaret. Överjaget är samvetet, medan detet är den dunkla delen av människan där det kokar av känslor och omedvetna drifter.

En person som under barndomen lider brist på kärlek kan påverkas på olika sätt, enligt den freudianska tanketraditionen. Han eller hon kan till exempel känna skräck inför sina egna känsloimpulser och utveckla ett strängt överjag och därmed bli en kontrollerad och förstelnad människa. Eller också tar rädslan för det okända över så att personen i fråga undviker alla situationer som kan ge nya erfarenheter - karaktären stagnerar.

Den tysk-amerikanska psyko-analytikern Erik Homburger Erikson var snarare inne på att det är kriserna i livet som formar karaktären. Han ansåg att personligheten utvecklas genom åtta olika åldrar, och i varje ålder har man ett grundläggande psykosocialt problem att lösa. Det är till exempel genom kriser i puberteten och ungdomsåren man finner sin egen speciella identitet, och i nästa stadium fokuserar man på att knyta an till en annan människa i en intimsfär.

Den som klarar kriserna växer och förädlas som människa, enligt Erik Homburger Erikson. Men den som inte lyckas med sin uppgift i en viss fas av livet bär med sig misslyckandet in i nästa ålder. Och om trenden fortsätter överstiger till sist de samlade negativa erfarenheterna de positiva, vilket leder till en förkrympt och rigid personlighet.

- Jag tror att självbilden är avgörande, säger Claudia Fahlke. Om man aldrig har fått känna sig fin och värd att älska, och om man inte har fått med sig de verktyg man behöver för att klara motgångar i livet - då är det lätt att bli uppgiven. Känslan av sammanhang är också viktig. Den som inte ser någon mening med tillvaron slutar att vara nyfiken, ingenting spelar någon roll.

Människor strävar medvetet efter att utvecklas, till skillnad från djuren; varje individ är unik och fri att välja sitt liv. Det är så tänkarna inom den så kallade humanistiska psykologin ser på människan, bland dem amerikanen Carl Rogers. Han använder termen "den fullt fungerande personen" för de individer som har nått allra längst i sitt självförverkligande. De eftersträvar nya upplevelser, accepterar både sköna och obehagliga känslor och är enligt Carl Rogers "kreativa" och "existentiellt levande" i meningen att de låter sin personlighet och sin syn på världen formas av de egna erfarenheterna; de tvingar inte in dem i en redan fix och färdig världsbild. Det goda livet kräver mod att "kasta sig ut i livets ström", skriver Carl Rogers, ett "utvidgande och växande av att mer och mer bli sina möjligheter".

Om man ska lyckas med detta får man inte ha för djupa hjulspår i hjärnan, förklarar Per Magnus Johansson.

- Om rutinerna har tagit över i livet, om man tycker att man redan vet allt man behöver veta och ofta känner nostalgi - då gäller det att ifrågasätta sig själv, säger han.

Den amerikanske psykoterapeuten Aaron T Beck har lagt fram en personlighetsteori som bygger på den kognitiva psykologin, den som handlar om hur vi människor styrs av vårt tänkande. Aaron T Beck anser att vi upprättar speciella scheman i hjärnan, en uppsättning automatiska tankebanor som blixtsnabbt styr vår tolkning av vad som sker. Dessa scheman är delvis medfödda, delvis grundade på tidiga erfarenheter i livet, och de påverkar ständigt våra känslor och vårt beteende.

Den kognitiva terapeuten Judith Beck har utvecklat sin far Aaron T Becks teori. Hon anser att vi alla utformar ett knippe fasta föreställningar om oss själva, om andra och om världen. Dessa så kallade grundantaganden blir viktiga inslag i vår karaktär, och trots att vi knappt är medvetna om dem uppfattar vi dem som absoluta sanningar. De flesta människor utvecklar i längden positiva grundantaganden om sig själva, men de som far illa i livet kan göra tvärtom. De som dessutom har en ängslig eller depressiv läggning kan börja betrakta sig själva som hjälplösa och misslyckade eller övergivna och inte alls värda att bli älskade. För dem ligger det nära till hands att tänka: "Det är ingen idé att jag försöker mig på något nytt, det är säkrast att jag håller mig till det gamla." Och så stelnar de. Men människan är en gåtfull varelse. Hon kan plötsligt börja blomma där allt verkar torrt och sterilt.

- Även om man känner sig nedtryckt och tänker att man saknar framtid har man potential, påpekar Per Magnus Johansson. Man kan möta nya människor och bestämma sig för att vara öppen inför andras idéer.

- Man har mycket att vinna på att göra något annat än det trygga och invanda, säger Claudia Fahlke."


Andra bloggares åsikter om Utveckling, växa, stillastående, risk, risker, risktagande, trygghet, förändring, rutin, rutiner, rädsla, ångest, personlig utveckling, mental träning, psykolog, psykoanalytiker, psykologi, filosofi, livsfilosofi, inställning, DN, artikel, , psykoanalys